Trött, så trött

Jag har hamnat i någon slags apati igen. Det är jobbigt. Jag får ingenting gjort, jag känner ingen inspiration till att göra något … i alla fall inte göra något färdigt. Jag har massor att göra, massor som bör packas inför flytten … pyssel som jag skulle kunna göra … filmer som jag skulle kunna se … böcker som jag skulle kunna läsa … städning som borde göras … franska ord att lära … men jag orkar inte. Jag kan inte koncentrera mig på en och samma sak någon längre stund, utan jag bara hattar lite här och lite där och det liksom händer ingenting. Jag hatar när det blir så här! Jag är visserligen alltid, i någon mån, sådan här … men det finns tillfällen då det blir värre än vanligt, och då vill jag bara krypa ihop och gråta och tycka att jag är värdelös. Eller, vill och vill, men det är så det känns … och jag vet inte om det egentligen är i den änden det börjar, och att det är de känslorna som får mig att bli apatisk?! Ibland är det svårt att veta var saker börjar och slutar, och vad som beror på vad. Alltför ofta är det onda cirklar …

… och så tänker jag att mitt liv är så bra nu, varför känner jag fortfarande här? I min naivitet trodde jag nog alltid att om jag bara hittade någon att älska, någon som älskade mig … så skulle de där oönskade känslorna försvinna. Jag visste kanske innerst inne att det inte fungerar så – det har blivit sagt mig så många gånger – men jag önskade ändå. Men ibland vill jag ändå bara gråta för att jag är så … hopplös. (Nu valde jag i alla fall bort att säga “värdelös”; vilket jag antar är bättre än ingenting …)

Vissa dagar känner jag fortfarande alltför väl igen mig i Harriet Löwenhjelms dikt … “Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen” … Det är en fin dikt, om än alltför sorglig … men jag har i alla fall mött honom nu, han “min vän på vägen” som efterfrågas i dikten. Min underbara Älskling. Jag är så glad att han finns. Jag är så glad att han älskar mig, även de dagar då jag inte gör det. Och det var mysigt att få fira Alla hjärtans dag med honom igår. Att få höra honom säga, om och om igen, att han är så glad att jag finns i hans liv, och att han älskar mig. Min finaste!

Vi gick på bio (“The king’s speech“), åt middag på Bergakungen, fikade på Le Pain Français … fast inte i den ordningen, för filmen kom sist. Det var en bra film – jag skall försöka att skriva ett litet inlägg om den, fastän jag inte är bra på att recensera film – även om det kändes extremt konstigt att se “Peter Pettigrew” som Churchill ;) Det var väldigt kallt ute när vi begav oss hemåt, så det tog ett tag innan vi tinade upp hemma i soffan sedan … och jag tror faktiskt att vi lyckades komma i säng någorlunda i tid. Vilket dock inte hjälpte ett dyft, för jag kände mig nästan död i morse när jag skulle gå upp, och hade fruktansvärt ont i ryggen. Som sagt, “sjuk och trött och ledsen”, så började dagen … Men jag fick i alla fall tummen ur idag och bokade en tid hos naprapaten. Jag borde gjort det för länge sedan, men … som bekant är jag bäst i världen på att skjuta på saker som innebär att jag måste ringa folk. Det är sjukt, jag vet. Det är inte precis vettigt att hellre gå omkring och ha ont än att ringa ett samtal till någon, eller hur? Men jag vill inte tänka på det nu. Då blir jag bara ledsen …

… och nu är min Älskling äntligen hemma, så jag vill vara glad och gosig!!

This entry was posted in Livet and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.