Piglet vs. Ikeas Galant skrivbord

NU kan jag äntligen sitta i det som någon gång skall bli mitt pysselhörn, mitt alldeles eget tillhåll i lägenheten. Jag hittar inte hyllan som det var meningen att jag skulle ha dataskärmen på, men det gör inte så mycket … Jag undrar om den inte är i bättre höjd för mig nu ändå … men i alla fall: skrivbordet sitter ihop, och står där det skall stå! Det har varit en kamp, skall ni veta!

Jag började i morse med att skruva ihop underredet, men insåg rätt snart att jag inte skulle klara av att lyfta upp själva skivan, eftersom den var både tung och – framför allt – otymplig. Jag har ju inte så långa armar! Efter moget övervägande bad jag pappa komma över och hjälpa mig, och så skruvade vi fast skivan. Pappor är bra!! Hur som helst, sedan tänkte jag att jag skulle sätta dit tilläggsskivan … och insåg att jag hade gjort fel från början. Det ben som jag hade satt i ena kanten skulle i själva verket sitta i kanten av tilläggsskivan, och för att komma åt benen måste man in under skivan … Då ville jag bara krypa ihop i enboll och gråta, kan jag erkänna … Men efter att ha ringt och beklagat mig en stund till Masken (och frågat om den där cykeln hon erbjöd att låna mig härom dagen fortfarande fanns tillgänglig, vilket den inte gjorde, eftersom hon själv fått en punktering på sin andra cykel) och lite fnulande, så löste det sig. Jag använde några kartonger som stöd, puttade undan skivan en bit – efter att ha slagits med skruvarna igen – och lyckades flytta det där eländiga benet! Jag måste faktiskt erkänna att jag är lite stolt över mig själv!

Så nu tar jag paus från grejandet en stund. Det har blivit mycket sådant de senaste dagarna, om man säger så, och jag är helt slut. Och då har jag ändå inte varit hälften så duktig och energisk som Älskling har varit … Han är helt galen, och bara jobbar, jobbar, jobbar … Fattar inte att han orkar (och är lite rädd att han jobbar mer än vad han orkar, för den delen)! Det finns massor kvar att göra, men det känns som hemma ändå. På något sätt har ju den här lägenheten känts som hemma sedan första gången vi var här … och dessutom är det skönt att vara tillbaka i barndomstrakterna igen :)

I struggled all day with my new desk … partly because it’s very big and hard to handle on one’s own – luckily I have a sweet father to call – and partly because I did not do it right the first time, and had to figure out how on Earth to move the part that I had attached wrongly, and that was a bit tricky to get to when most of the desk was already mounted. To say the least, in the end I am still proud that I made it! Even though for a while there I felt like curling up into a little ball and just cry … I should have enough room for scrapping now, right? ;) Moving is a hussle and we still have lots and lots of work to do … Sweetie seems to be able to work without end, but I sure can’t … and I worry that he does more than he has the strength to do, really … It’ll be nice when all this is over!

This entry was posted in Livet and tagged , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.