Kitzbüheler Horn & Kitzbühel & ompa-bompa

Ännu en varm dag tog sin början i att vi vaknade av solen … Älskling och jag sover uppe på loftet och där blir det varmt så fort solen går upp … Speciellt som det finns ett takfönster som gör att det blir mycket ljust och mycket varmt.

Efter lite frukost gav vi oss av mot Kitzbühel, och väl där tutade vi upp mot “hornet”. Vi trodde att vi skulle åka upp en bit och sedan ta linbanan men istället fortsatte vägen uppåt och vi kom till en betalstuga, och det visade sig att det gick att köra väldigt långt upp på berget. Det var en mycket slingrig väg med lutning upp till 24%. Tur att Älskling är bra på att köra bil:) Uppe på 1670 meter fick vi dock parkera bilen och fortsätta till fots. Det såg inte så fasligt långt ut upp till toppen, men det var det! I synnerhet med tanke på att toppen ligger på 1998 meter över havet, så att det var över trehundra höjdmeter att forcera … Det tog tid och det var extremt varmt (plus att det svärmade omkring miljarder av otäcka flygfän), men vi tog oss upp! Och utsikten var förstås helt underbar hela vägen! Man kunde inte låta bli att förundras över alla gamla människor som var där uppe och knatade! Imponerande … För att inte tala om tokskallarna som cyklar upp! Hur kan man få för sig det? Vi såg en skylt där det stod att någon cyklat upp till parkeringen från från på 28 minuter … Fast ännu mer otroligt verkade det att de listade någon som skulle ha sprungit från stan och upp till toppen på femtiofem minuter! Vi som nästan höll på att kollapsa av att gå från parkeringen till toppen;)

Väl nere vid parkeringen igen gick vi in på  Alpenhaus-restaurangen och fick i oss lite lunch. Vi andra åt korv i olika former, men Älskling – som ju alltid skall äta konstiga saker – åt en mysko knödelsoppa, som såg jätteläskig ut! De hade för övrigt ett lustigt system på den där restaurangen, först var det som em slags självservering, men när man väl betalt i kassan fick man inte bära ut sin bricka själv, utan det skulle en kypare göra …

Sedan åkte vi nedför den slingriga vägen igen och in till själva Kitzbühel, där vi vandrade runt i centrum. Där var det förstås också alldeles för varmt, men vad skall man göra? Skulle tro att det var minst trettio grader, och stekande sol därtill. Inte ett moln så långt ögat kunde nå! Vi åt glass på ett café, och gick in i några kyrkor, för att svalka oss åtminstone lite grand … Vi tittade i skyltfönster – på dyra klockor (32 000 euro kostade den dyraste vi såg) och dyra hus (dyraste: 2,4 miljoner euro) – köpte en pin till vår ryggsäck och klagade kanske en aning på att det var varmt …

Efter ett pit stop i affären och en liten vilostund i lägenheten gav vi oss iväg in till Sölls lilla utescen där vi hade för oss att det skulle vankas ompa-bompamusik halv åtta. Det visade sig dock att den började först åtta, så vi hann få lite träsmak i baken innan det väl började … Vi fick dock sittplatser och det var mer än vad några utav dem som kom senare fick … Så fruktansvärt mycket ompa-bompa blev det kanske inte, men lite sånt spelade bandet i alla fall … och så lite Strauss … och till och med en låt av Bryan Adams. Det blev lite kyligt till slut att sitta still, men annars är det skönt ute så här sent på kvällen – bättre än mitt på dagen! Vi gick till den italienska restaurangen som låg precis bredvid utescenen – Giovanni – och käkade mumsig mat. Jag åt en god pasta som kallades “allo chef”. Det är tämligen billigt att äta i Österrike … 9 euro betalade jag för min pastarätt … Det känns rätt billigt att handla i affären också … och den goda italienska glassen som de säljer i byn får du för en euro kulan. Älskling lyckades förstås hitta ett ställe att köpa en sådan på väg hem till lägenheten … Han har näsa för sötsaker;)

This entry was posted in Resor and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.